måndag 14 april 2014

Livet är som en jojo...

Så sjöng jag med en grupp barn... en torsdag för bara några veckor sen. En glad och mysig låt. Vi hade roligt. Vi skrattade så gott, kommer jag ihåg, för efter versen kommer ett litet mellanspel innan man klämmer i med refrängen. En liten tös var så engagerad och klämde i för kung och fosterland - och kom in i refrängen en takt för tidigt. Hon blev generad och började skratta och vi skrattade allihopa - och det var ett så gott skratt, för det var ingen som skrattade ÅT henne. Vi bara skrattade för vi alla visste hur tokigt det kan bli ibland.
 På eftermiddagen när jag kom hem från jobbet ringde de från mammas boende. Mamma hade haft andningsuppehåll. Jag åkte in och blev kvar där till söndag morgon. Mamma somnade in lugnt och stilla.

 För bara några veckor sen... och för en hel evighet sen.

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” citat Alf Henriksson.





Jag har stickat. Det här är en underbar estnisk sjal tagen ur den här boken:
 



 
Blogger bråkar med mig idag. Varje bild tar en evighet att publicera. Nu förlorar jag snart tålamodet.
 
Sjalen är stickad i Drops alpacka silk. Ett ljuvligt garn att sticka i, även om det är luddigt. Att sticka baklänges var ingen höjdare, men det behövde jag inte göra så mycket, tack och lov.
 
Det gick åt nånstans mellan 125 och 150 gram. Garnet kommer i 25-g nystan och jag gjorde av med 5 hela plus en bit av det sjätte. 25 g = 140 meter och jag stickade med treor.
Jag ska ge bort sjalen till min kära svärmor. Den ska blötas och blockas nu, så återkommer jag med en bild på svärmor och sjalen.
 
 
En ny, precis likadan, är på gång. I ljusgrått denna gång. Den ska få flytta upp till Sollefteå, är tanken. Jag har en vän som har flyttat dit. Någon gång i vår åker jag och hälsar på henne. De underbara ljusstakarna är en present från makens dotter.
 
 

 
Här är en del av mitt ursprung. Min farmor och farfar. Visst är de vackra. Min son behövde lite bilder till ett tal han skulle hålla i sina nationella prov i svenska. Ämnet var "skilda världar" och han berättade om sin morfars uppväxt i nazi-tyskland. Jag letade fram lite gamla bilder. Det är en så fin bild. Min farmor och farfar ser så unga ut, ovetande om vad som skulle hända.
 
Det kom ett världskrig. Och efter det blev Tyskland delat. Sovjetunionen ockuperade det som sedan kom att bli Östtyskland. Mina farföräldrar bodde i Rostock och hamnade alltså i östzonen. En dag knackade sovjetisk militär på dörren och hämtar min farfar till förhör. Han kom aldrig tillbaka.
 
Jag minns min farmors ögon. Hon dog när jag var 9 år. Hon såg alltid så sorgsen ut.
 
Varken hon eller vi kommer någonsin att få veta hela sanningen. När jag grävde bland gamla brev och dokument åt min son så hittade jag ett brev från en myndighet i vilket farmors livssituation sammanfattas. Det var när hon  hade flytt till väst och sökte uppehåll med flyktingstatus. Av brevet framgick det att min farfar hade forslats till ett arbetsläger i Neubrandenburg. När jag googlade på lägrets beteckning fann jag att det var ett läger drivet av Sovjetisk secret service dit man förde politiska fångar.
 
Politiska fångar??
Jag mejlade till stadsarkivet i Neubrandenburg. De var jättesnabba. Jag fick svar efter 2-3 dagar. De hade anteckningar om när min farfar fördes till arbetslägret och när han dog. De skickade t.o.m. en bild på en gravsten. Det har satts upp en gravsten vid en massgrav vid arbetslägret och min farfars namn är ett av tusentals. 5000 fångar dog i det arbetslägret.
 
Som skäl för arresteringen anfördes att min farfar var "krigsfånge". Jag hade också frågat efter protokoll från förhöret som hölls när han greps. Av dem borde det ju framgå VARFÖR min farfar arresterades och bortfördes. Jag fick ett beklagande svar från den underbara dam vid stadsarkivet som tog sig tid att besvara mina frågor. Förhörsprotokollen från den tiden förvaras numera i Moskva och är inte tillgängliga för allmänheten.
 
Och allt detta uppenbaras för mig samtidigt som läget i Ukraina hårdnar och en obeveklig Putin vill återställa gamla gränser.
 
 
Här, näst längst upp i den högra spalten, står min farfars namn. Ett av tusentals. Adolf Anders.
 
 
 


5 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag har skrivit svar på din kommentar i min blogg till dej.Kram sytanten

    SvaraRadera
  2. Oj, det hander mycket i ditt liv nu... Beklagar att du mist din mamma, men kanske skönt ändå att du hade möjlighet att vara där när det hände?

    Att du gav dig på den sjalen, eller egentligen vilken som helst av sjalarna i den boken. Kanske är de inte så avancerade som de ser ut, men jag tvivlar! Superfin är den i alla fall!


    Intressant med din farfar och farmor, och jag håller med om att de var himla fina. Bra att barnen är intresserade också.

    Ha det gott! /Blenda

    SvaraRadera
  3. När pappa gick bort hade han föreslagit en psalm vars första rad är"Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans" och det tycker jag är så fin beskrivning av livet. Ditt inlägg är så också, glädje och sorg i mänsklig blandning. Och lite sorg över det omänskligaockså. Fint att du fick bra svar, så bra som det gick, i alla fall!
    Hoppas sorgen efter din mamma kan blandas med lite glädje över den hon var, också!

    SvaraRadera
  4. Tack för era fina kommentarer! Ja, Cecilia, jag tycker också om den raden, "Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans". Jag kommer ihåg att den finns med i Saltkråkan, några barn - kanske Tjorven och Stina - filosoferar över den en dag när mycket elände händer, om jag inte minns fel. Jag är i den ålder då man kan förvänta sig att mista sina föräldrar. Sörjer gör jag så klart, men precis som du skriver, Cecilia, så kan jag också se mammas och min relation som den gåva den var. Och precis som du säger, Blenda, så var det skönt att vara med på slutet. Det är så viktigt hur slutet blir.
    För övrigt, Blenda, så är sjalen jag valt att sticka ur den estländska spetsstickningsboken, inte svår. Mer tålamodskrävande. Jag har valt en av få trekantssjalar ur boken som dessutom inte har nuppar. Det är bara vanlig spetsstickning - omslag och hoptagningar. Däremot de stora fyrkantssjalarna, stickade med sytråd nästan och strösslade med nuppar - och en bård runt omkring - dem ger jag mig inte på. Men de är vackra att titta på.

    SvaraRadera
  5. Livet blir liksom aldrig mer sig likt när ens föräldrar "går bort". De finns med en jämt och ibland dyker det upp en fråga som man har, som aldrig kan bli besvarad. Dock måste man tänka på alla de fina stunderna och acceptera livets gång.


    Du nämner en historia som vi alla ska "skämmas över" att det hände. Man läser mycket om det, inser mycket, ser alla siffror, förstår lidandet, men jag måste säga att inte förrän jag stod där i Auschwitz läger gick "hela känslan" rakt in i hjärtat! Jag grät och grät över hur vi människor är mot varandra! Ångesten skrek i lägrens väggar!

    http://pysselfarmor.bloggplatsen.se/

    SvaraRadera