måndag 23 juli 2012

Det började bra...

En regnig morgon. Tänt ljus på bordet, ljudbok i CD-spelaren, stickning i knäet. Så ringer telefonen. Mamma ringer. Min mamma...ibland känns det som om hon bara har två färger på sin palett. Hon hänger sig mycket åt svartvitt tänkande. Idag hällde hon den svarta färgburken över mig.
 Efteråt... Ingenting har egentligen hänt. Det regnar fortfarande så hemtrevligt mot fönsterrutan. Ljuset lyser fortfarande i sin ljuslykta. Jag har kommit ett varv längre på stickningen. Jag försöker skrapa bort allt det svarta ur mitt synfält. Jag sitter i soffan som bedövad en stund och erinrar mig att det finns rött också... och gult. Och grönt. Också i våran relation gör det det.

 Sen stack jag ut och sprang. 5 kilometer i regn och motvind. Det var liksom en skön metafor över situationen. Det var nästan så jag kunde skratta när jag avverkat några kilometer. Här springer jag, och det är riktigt jävligt och regnet och blåsten ger sig inte, de fortsätter bjuda motstånd. Och jag gnetar på.
 Och ibland kunde jag nästan njuta av en och annan renfana. Och rallarrosorna som börjat brinna nu. Och det lilla underbara torpet som står alldeles ensamt mitt ute på åkern.

 Livet...
Nu ska jag steka pannkakor.