Funderingar vid poolen

Morgon i Alanya.
Jag har legat i poolen i säkert en timme. Ja, i poolen, inte vid. Resten av familjen sov. Det har varit en väldigt underlig natt och morgon och mitt huvud kokar av tankar. Det spretar åt alla håll.

Vickar med tårna och funderar på ditt och datt.

 Medan staden vaknade runt omkring mig formulerade jag ett blogginlägg i huvudet. Samtidigt funderade jag över syftet med bloggen. Samtidigt tänkte jag på vad som händer så snart en tanke materialiseras i ord.
 Samtidigt såg jag Crystal Park vakna till liv från min utkikspunkt i poolen. Det sköna varma vattnet. En loj simtur runt palmerna i öarna mitt i poolen.
 Nu väntar vi på Ali från BB-net. Han kommer och ansluter oss till internet. Innan han kommer får vi gå ner i social area om vi vill ha uppkoppling. Där finns det trådlös anslutning.

 Jag vaknade klockan fem i morse av en väldigt underlig och intensiv dröm. Jag drömde att en främmande kvinna hade satt sig vid ratten i min bil. Hon hade med sig två personer som var lite diffusa. Det kan ha varit hennes mamma och hennes son i de yngre tonåren. Hon hade satt sig bakom ratten med en självklarhet som inte berörde mig. Jag blev inte provocerad av att hon satte sig där. Hon hade satt sig där därför att någon måste köra bilen. Hon var i 35-40-årsåldern. Säker och självklar, långt hår, solglasögon.
 Jag visste att jag när som helst kunde ta över bilen. Enda gången vi kommunicerade, hon och jag, det var när hon av någon anledning hade stannat bilen. Det var flera par skor involverade också, jag minns inte hur. Jag minns bara mina tankar kring dessa skor.
 Då, när hon hade stannat, gav hon mig en blick. Jag tror inte vi pratade, men jag förstod att hennes blick innebar en fråga. Ville jag ta över? Nej, hon kunde lika gärna fortsätta, eftersom hon redan satt där,var mitt - ordlösa? - svar.
 Och så satte jag mig på den enda lediga platsen i bilen, i baksätet bredvid den unga pojken. Han tittade inte på mig. Ingen pratade med mig. Det var som om jag såg de andra passagerarna i bilen som i en film. Jag såg dem kommunicera sinsemellan. Samtidigt visste jag på  något märkligt sätt att jag kunde ta över ratten närhelst jag ville. Det var som sagt min egen bil.
 Den här drömmen var intressant att fundera över. Symboliken är väldigt tydlig. Någon annan kör min bil. Men denna "någon annan" är en del av mig. En ny och okänd del av mig. Det var därför jag inte blev provocerad. Mer förundrad. I vaket tillstånd kunde jag koppla detta till min inre process under våren.

 Jag kunde inte somna om efter den drömmen. Jag hörde att  min make var vaken. "Jag går ut och går en sväng", sa jag. "Då följer jag med dig", sa han och satte sig upp. "Men orkar du? Är du vaken?" "Ja, jag låter inte dig gå ut ensam", sa han. Jag undrade om han var seriös. En morgonpromenad i soliga Alanya? Ibland förvånar han mig, min käre make. Nej, han ville inte att jag skulle gå själv.
 Vi gick ner till havet. Det är 800 meter från Crystal park till stranden, har jag mätt upp i google maps. Det var en så skön promenad. Det var ännu alldeles lugnt ute. Inte många som var vakna. Vi gick genom kvarteren som jag blivit så förtjust i. Hyreshus som jag föreställer mig bebos av en turkisk övre medelklass. Hyreshus eller ägarlägenheter, jag vet förstås inte vilket. Hyreshus låter inte så charmigt, men vi pratar inte enformiga, grå fasader här. Vi pratar utsirade balkonger och låga murar, nästan dolda av bougainvillea och hibiskus.

 Det var ännu alldeles lugnt nere vid stranden. Ett par gubbar som gick och förberedde stränderna för dagens besökare. De spolade av de stenlagda gångarna som blivit sandiga av gårdagens turistfötter. Någon gick och lade ut dynor på solstolarna. Det här var de morgonpiggas stund. Ett par äldre män joggade längs strandpromenaden med en stil som påminde mig om hur jag känner mig när jag hasar mig iväg till toaletten en tidig morgon. Ett gäng kvinnor i långa slöjor och heltäckande klänningar hade joggingskor på fötterna och ömsom gick, ömsom småsprang. Det syntes tydligt att det här var deras morgonmotion. De skrattade och pratade och då och då fick någon ett ryck och sprang. Vi fantiserade om att de hade en fri stund i ottan, innan barn och man vaknade.

 En stackars lösdrivande hund försökte ta kontakt med personalen nere på stranden, men det hade han ingenting för. Vart han kom blev han bortsjasad. Till slut lomade han snopet iväg bort mot en läktare en bit bort. Publikplatser när något evenemang äger rum på stranden, antar jag. Hundarna brukar ligga där i skuggan under stolarna. Ibland har jag sett så många som upp till fem-sex stycken. De hemlösa hundarna är ett bekymmer här som i så många andra länder. Och tyvärr, hur synd man än tycker om dem är det bäst att undvika kontakt med dem.

 Vi stannade vid brödkuren borta i hörnan vid mosken. Det doftade färskt bröd. Jag pekade på mina favoriter, små kringelaktiga bröd. "Dört tane", sa jag med all den turkiska jag lyckas uppbåda. Fyra stycken. Tesekkürler.
 Precis när vi skulle gå tog försäljaren sin brödtång och räckte mig en brödbulle av en annan sort. En liten bonus, på köpet. "Nu har han mig på kroken", sa jag till min man när vi gick hem. "Nu kan jag ju inte gå och handla bröd nån annanstans." "Nej, just det", retades min man. "Då har han ju lyckats."
 Vi var hemma igen vid sjutiden. Maken gick och lade sig en stund igen. Själv gick jag ner till poolen.

Här var det lugnt och stilla... bara jag nere vid poolen.

 En av alla mina tankar som bubblade upp nere i poolen var mitt förhållande till det turkiska språket. När vi började resa till Alanya ville jag lära mig turkiska. Jag grep mig verket an med - tycker jag nu - naiv optimism. Jag har alltid tyckt om språk, så även om turkiska sägs vara ett svårt språk, tänkte jag, så kan det ju inte vara omöjligt. Och jag tycker ju det är roligt med språk, så det här ska säkert gå bra.
 Fyra år och två språkkurser och otaliga timmar av självstudier senare är min utsiktspunkt en annan. Jag har inte intensivstuderat på seriös nivå, men jag har ändå pluggat en hel del och försökt lära mig nån slags enkel vardagsturkiska. Jag har varit fascinerad - och jag har varit urless. Jag har svängt mellan att det är jag som är totalt obildbar och att det är turkiskan som är fullständigt hopplös och omöjlig att lära sig. Min slutsats måste vara att turkiskan är ett svårt språk. Basta.

 Jag stod i hissen på väg upp till lägenheten efter mitt långa morgonbad och försökte nyansera och formulera mitt motstånd mot att gå vidare och försöka lära mig lite mer. Jag har haft en lång period nu då jag lagt alla tankar på att ens försöka lära mig mer på hyllan. Varför ska jag lära mig turkiska när jag aldrig försökt lära mig finska? har jag tänkt. (Jag har hela släkten på mammas sida i Finland.) Men jag tycker det är en elementär artighet mot det folk i vars land jag tillbringar så pass mycket tid som jag gör att försöka lära mig deras språk. (Ha. Det är en elementär artighet mot min finska släkt att lära mig DERAS språk. Men där är det ju så att mina kusiner - de allra flesta - kan antingen engelska eller svenska.)

 Grammatiken är ju en sak, tänkte jag när jag såg skylten "Please, do not step on the lawn" samt dess turkiska översättning. (Fast tvärtom, så klart. Så arrogant västerländskt att formulera sig så. :) Det står ju på turkiska, med engelsk översättning.) Ett verb med en påbyggnad av prepositioner och böjning beroende på person och tempus. Så vackert och sinnrikt uttänkt. Fascinerande. Sånt har jag inget emot. Jag sitter gärna och pluggar grammatik. Min erfarenhet är att de flesta suckar och stönar vid tanken på grammatik, men jag har alltid tyckt om grammatik. Jag tycker det är kul, ungefär som matematiska problem. Likväl som jag gör en sudoku kan jag plugga turkisk grammatik.

 Men det är orden, kom jag på, där i hissen, filosofiskt blickande över Taurusbergen. Och, återigen, parentes (jag säger ju att mina tankar har hoppat den här morgonen), den där hissen har en fantastisk utsikt och fast vi bara ska upp till tvåan kan vi ibland åka hela vägen upp till nian och tillbaka bara för att njuta av utsikten.
Det är de där j-a orden som alla låter likadant och som man inte kan koppla till nånting välbekant. Alla verb som låter precis lika. Almak och vermek och gitmek och konusmak... HUR ska jag någonsin lära mig skilja på dem?
 Jag tillåter mig att ha en paus i mina turkiska studier nu. Jag får köra med mina turistfraser så länge. "Bir bardak su istiyorum, lütfen." "Kan jag få ett glas vatten, tack." Kanske tar jag upp det hela igen en dag. Kanske inte.

 En annan sak jag tänkte på där nere i poolen i morse var hela grejen med att köpa lägenhet utomlands. Det tänker jag förstås på rätt ofta. Det har så många sidor. Ibland har jag funderat på om jag ska försöka utveckla dessa tankar här i bloggen. Mina reflektioner kan kanske vara till nytta för någon annan som tänker sig att köpa sig ett hem i solen. Är det en investering eller är det inte en investering.

 Det kanske blir ämne för ett inlägg en annan dag. Nu sitter jag fortsatt på min balkong och väntar på Ali från BB-net och ägarna till restaurangen som ska ha midsommarfest ikväll. Vi har tagit med oss sill och kaviar och dylika svenska förnödenheter till dem. Det här är också turkiskt. Man bestämmer nånting lite flytande och sen letar man så småningom upp varandra.

Träffsäker kranförare...

 I huset på andra sidan gatan har ett intressant projekt pågått hela tiden medan jag skrivit. En lyftkran har lyft upp några tunga skivor - väggskivor, golvskivor? - på balkongen tio våningar upp. Nu hissar de upp nästa lass. Den här gången tunga säckar. Ser ut som cement. Med beundransvärd precision svänger den långa kranarmen in över rätt balkong. Byggarbetarna ropar till varandra. "Lite till. Lite närmare. Såja. Sänk." förstår jag att de hojtar, fast jag inte förstår ett ord av deras turkiska. :)
 Glad midsommar, du som hittar hit! Hoppas vädret blir ok hemma i Sverige!

Jag syr, alltså är det sommar

 

Nu har stickorna lagts på is och symaskinen plockats fram.

 

Mönstret är V8876. Designad av Marcy Tilton. Jag har varit sugen på den här länge. Jag syr modell B, den ärmlösa. Hade tänkt ha den i helgen när maken och jag firar 10 år tillsammans. Och så... när vi vaknade i morse var det ett 15 cm tjockt lager snö på balkongräcket. Snö! Jaja, det kommer födelsedagar och skolavslutningar och en resa till Turkiet framöver. Så jag ska nog få chans att vädra den ändå.

 



Bakstycket. Jag gillar verkligen designen. Jag är nöjd med att jag lyckades fälla in blixtlåset i fram så snyggt och att jag fått till franska sömmar som inte är buckliga och som gör att insidan ser snygg ut. Jag funderar på hur jag ska få till det när jag syr på oket - det blir många lager tyg. 3 lager plus de franska sömmarna, hoppas det inte blir knöligt.

Tyget är ett bomullstyg som jag har efter mamma.

 

Två klänningar/tunikor. Mönstret är stoff och stils 22042. Fördelen med stoff och stils mönster är att de kommer färdigklippta. På den röda justerade jag axlarna. Förlängde bakstycket med 1 cm och kortade motsvarande därfram för att kompensera för mina något kutande axlar. Samt gjorde sedvanliga justeringar i halsringning och över höfterna. Det blåblommiga tyget köpte jag i Turkiet förra sommaren. Om jag inte minns helt fel kostade det 4 TL/m. Praktiskt taget gratis, m.a.o. Det blir ett nytt besök i den tygaffären i juni!

Det röda tyget kommer från tyg.se. Har beställt därifrån några gånger. De levererar sanslöst snabbt, men det är lite blandat hur tygkvaliteten är. Just det här tyget är jag nöjd med. Minns inte längre vad det är för material. Skulle gissa på nån konstfiber, men med lite linstruktur.

Ha en trevlig valborgshelg!

 

 



Livet är som en jojo...

Så sjöng jag med en grupp barn... en torsdag för bara några veckor sen. En glad och mysig låt. Vi hade roligt. Vi skrattade så gott, kommer jag ihåg, för efter versen kommer ett litet mellanspel innan man klämmer i med refrängen. En liten tös var så engagerad och klämde i för kung och fosterland - och kom in i refrängen en takt för tidigt. Hon blev generad och började skratta och vi skrattade allihopa - och det var ett så gott skratt, för det var ingen som skrattade ÅT henne. Vi bara skrattade för vi alla visste hur tokigt det kan bli ibland.
 På eftermiddagen när jag kom hem från jobbet ringde de från mammas boende. Mamma hade haft andningsuppehåll. Jag åkte in och blev kvar där till söndag morgon. Mamma somnade in lugnt och stilla.

 För bara några veckor sen... och för en hel evighet sen.

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” citat Alf Henriksson.

Jag har stickat. Det här är en underbar estnisk sjal tagen ur den här boken:

 

 

Blogger bråkar med mig idag. Varje bild tar en evighet att publicera. Nu förlorar jag snart tålamodet.

 

Sjalen är stickad i Drops alpacka silk. Ett ljuvligt garn att sticka i, även om det är luddigt. Att sticka baklänges var ingen höjdare, men det behövde jag inte göra så mycket, tack och lov.

 

Det gick åt nånstans mellan 125 och 150 gram. Garnet kommer i 25-g nystan och jag gjorde av med 5 hela plus en bit av det sjätte. 25 g = 140 meter och jag stickade med treor.

Jag ska ge bort sjalen till min kära svärmor. Den ska blötas och blockas nu, så återkommer jag med en bild på svärmor och sjalen.

 

 

En ny, precis likadan, är på gång. I ljusgrått denna gång. Den ska få flytta upp till Sollefteå, är tanken. Jag har en vän som har flyttat dit. Någon gång i vår åker jag och hälsar på henne. De underbara ljusstakarna är en present från makens dotter.

 

 

 

Här är en del av mitt ursprung. Min farmor och farfar. Visst är de vackra. Min son behövde lite bilder till ett tal han skulle hålla i sina nationella prov i svenska. Ämnet var "skilda världar" och han berättade om sin morfars uppväxt i nazi-tyskland. Jag letade fram lite gamla bilder. Det är en så fin bild. Min farmor och farfar ser så unga ut, ovetande om vad som skulle hända.

 

Det kom ett världskrig. Och efter det blev Tyskland delat. Sovjetunionen ockuperade det som sedan kom att bli Östtyskland. Mina farföräldrar bodde i Rostock och hamnade alltså i östzonen. En dag knackade sovjetisk militär på dörren och hämtar min farfar till förhör. Han kom aldrig tillbaka.

 

Jag minns min farmors ögon. Hon dog när jag var 9 år. Hon såg alltid så sorgsen ut.

 

Varken hon eller vi kommer någonsin att få veta hela sanningen. När jag grävde bland gamla brev och dokument åt min son så hittade jag ett brev från en myndighet i vilket farmors livssituation sammanfattas. Det var när hon  hade flytt till väst och sökte uppehåll med flyktingstatus. Av brevet framgick det att min farfar hade forslats till ett arbetsläger i Neubrandenburg. När jag googlade på lägrets beteckning fann jag att det var ett läger drivet av Sovjetisk secret service dit man förde politiska fångar.

 

Politiska fångar??

Jag mejlade till stadsarkivet i Neubrandenburg. De var jättesnabba. Jag fick svar efter 2-3 dagar. De hade anteckningar om när min farfar fördes till arbetslägret och när han dog. De skickade t.o.m. en bild på en gravsten. Det har satts upp en gravsten vid en massgrav vid arbetslägret och min farfars namn är ett av tusentals. 5000 fångar dog i det arbetslägret.

 

Som skäl för arresteringen anfördes att min farfar var "krigsfånge". Jag hade också frågat efter protokoll från förhöret som hölls när han greps. Av dem borde det ju framgå VARFÖR min farfar arresterades och bortfördes. Jag fick ett beklagande svar från den underbara dam vid stadsarkivet som tog sig tid att besvara mina frågor. Förhörsprotokollen från den tiden förvaras numera i Moskva och är inte tillgängliga för allmänheten.

 

Och allt detta uppenbaras för mig samtidigt som läget i Ukraina hårdnar och en obeveklig Putin vill återställa gamla gränser.

 

 

Här, näst längst upp i den högra spalten, står min farfars namn. Ett av tusentals. Adolf Anders.

 

 

 



En dag i Alanya

Jag fick lust att göra ett "ett foto i timmen"- reportage från vår semester i Alanya. Vi tillbringar sportlovsveckan i vår lägenhet i Crystal Park. Vädret är otroligt skönt. Inte så vi badar i havet eller poolen, men vi går i shorts och T-shirt och vi njuuuter!

Klockan är 9 på morgonen. Jag tar ett morgondopp i inomhuspoolen. Så skönt!

 Njuter av den fina miljön. Lite skön musik strömmar ut från hamamet i health centret.

 Klockan har hunnit bli 10. Jag går tillbaka upp till lägenheten. Vattnet i poolen är spegelblankt.

Klockan är elva. Kaffe och morgonstickning på balkongen.

Nu har det hunnit bli lunchdags. Klockan är tolv. För att gå till vår favoritrestaurang måste man tråckla sig ner via otroligt skräpiga bakgator där det verkar som om samtliga Alanyas bilverkstäder har samlats. Inget turiststråk, precis, men när man rundar en bensinstation- voila! där har vi vårt "hål i väggen". En oansenlig restaurang som gör en supergod osmansk gryta.

En bild till på väg ner till restaurangen. Här sitter kanske bilmekarna och intar sitt eftermiddagste.

Klockan är..ja, nu blir det konstruktioner, inte gick jag och tittade på klockan. Vi hade en skön eftermiddag. Detta får bli kl. 13 - bilden. Det är säsong för citroner och apelsiner just nu. Vi gör citronvatten och det är så otroligt smakrikt - vilken skillnad mot hemma. Och apelsinerna är så saftiga!!!

Klockan 14. Kanske befann vi oss på strandpromenaden just då. Den är kilometerlång, jag vågar nog säga milslång. 

Klockan 15. Vi njöt av det vackra vädret och havet. Vi gick ner och badade fötterna. Man skulle kunna bada. Det skulle bli som ett friskt, svenskt försommardopp. Vi uppskattade vattentemperaturen till 17-18 grader.

 Klockan 16. Eftermiddagsfika på balkongen.

 Klockan 17. Vi kommer hem efter att ha tagit en shoppingtur till det närbelägna köpcentret Alanyum. Så här ser vår trapphall ut. Vägg i vägg med vår lägenhet ligger en trädgård insprängd i fasaden. Den är upplyst på kvällen.

 Trädgården.

 Klockan 18. Hänger upp tvätt på balkongen på baksidan. Har fantastisk utsikt över Taurusbergen. Jag beklagar mig över att de ser så platta ut på bilden. Sonen tar bilder med sin mobilkamera och vi jämför, testar med lite olika perspektiv också. Ovanstående är dock min egen bild. Min son har jättefina bilder i mobilen, jag ska låna några av dem sen och lägga in här. En av dagarna här har han också filmat en sköldpadda som han såg på en av sina träningsrundor upp i bergen. Tänk, en vild sköldpadda. Uppe i bergen, dessutom, är det deras naturliga miljö?

 Klockan 19. Vi har gått ner till restaurangen i Crystal Park. Vi beställde in en måltid som var riktigt god. Sonen fick sin pizza garnerad med potatis. Det såg lite kul ut.

Jag avslutar fotoreportaget från denna dag med en bild från restaurangen.

Och eftersom detta är en stickblogg: Idag är det dags för ett besök i den lokala garnbutiken! :)

Sockor till mamma

 Mamma specialbeställde vristvärmare. Hon ville ha en vristvärmare som värmde ovansidan av foten litegrand. "Du som är klurig kan säkert få till det", sa hon. Det lustiga var att jag just då höll på att sticka dessa fireweeds och insåg att garnet höll på att ta slut. Kunde köpt nytt garn iofs.

 Men valde att göra dem till vristvärmare till mamma istället. Fick bara några cm garn över.

 Det här är ett mönster från drops design. Valentinsockor.

 Fint mönster på dessa. Ska nog göra hela sockor av dem vid tillfälle.

 

Egentligen förstår jag inte när jag hinner sticka. Det är mycket nu... Men ändå hittar jag de där stunderna. Det har varit mycket på jobbet nu. Sådär roligt mycket, så man inte märker att timmarna går när man är mitt uppe i det. Men när jag kommer hem känns skallen lite urblåst. Då är det skönt att sätta sig och kolla favvoserien på netflix och sticka. Favvoserien? Just nu "Lie to me". 

Ha en fortsatt skön vecka!

Stickar igen!

Jag är tillbaka i den här smått overkliga cybervärlden. Jag hade börjat följa några av alla de fantastiska bloggar som finns därute och börjat lämna och få kommentarer... och så fick min högerarm nog. Jag hade naturligtvis kunnat fortsätta läsa stickbloggar även om jag inte kunde sticka själv, men jag tappade lusten totalt. I några månader gjorde jag inget textilt. Men så började jag sy... det är som om en liten del av min kreativitet måste få sitt utflöde i den textila världen.
 Då och då har jag förstås provat att sticka också, men det har inte funkat. Nu under julen kände jag att det onda har gett med sig. Äntligen. Jag kan bära kassar med höger hand igen. Lyfta tunga tetror. Och framför allt: Jag kan sticka igen!!!

Så då blev det:

Water for the elephants.  
Design av Rose Hiver. En bra sockbeskrivning med en väldigt trevlig häl. Däremot hittade jag faktiskt mönstret - förutom själva elefanten - i Anna Zilboorgs bok "Fancy feet - traditional knitting patterns of Turkey". Det är trevligt med ett turkiskt mönster "översatt" till västerländsk socka. Tycker dock att Rose Hiver kunde nämnt Anna Zilboorg i sin mönsterbeskrivning. 

 Detalj. Elefanten.

På stickorna nu. Ett mönster ur Anna Zilboorgs bok Fancy feet. Jaa, jag är helt insnöad på turkiska mönster. Men inte ett dugg förtjust i turkiska toe-up-metoden har jag äntligen beslutat, efter att ha kämpat med de j-a tårna och låtsats att jag är oerhört intresserad av denna kulturella variation. Jag får inte till det och tycker därmed att den västerländska varianten är mycket trevligare. 

På provdockan. Tomten kom nämligen med en provdocka i år. :) Hon heter... ja, just det, Selda! 

Det här är numera en färdig T-shirt och den ska få följa med till Turkiet i februari. :)

Nu ska jag börja uppdatera mig på era bloggar, alla flitiga stick- och bloggerskor därute. Trevlig helg!

Stickpaus...

Min högerarm har spökat lite av och till. I förrgår tog jag stickpaus igen.
Men innan dess hann min lilla tvåändsstickade provvante bli kvar.

 

 

Allt utom trådarna som hänger löst längst ner. De får hänga till på torsdag, då är det kurs igen.



 

Jag har fyllt år och förärats med så här fina saker. :)

 

 

Jag har svårt att hålla fingrarna borta från något textilt. När jag inte kunde sticka igår sydde jag istället. Jag har länge tänkt sy ett stickfodral.

 

Det tog lite tid. Jag vill inte påstå att jag "svängde ihop" det. Jag hade ingen färdig plan utan tänkte ut allt eftersom arbetet framskred, vilket resulterade i några missar längs vägen.

 

Men till slut var det klart och jag är mer än nöjd. Jätteskönt att samla alla stickor!

 

Ihoprullat. Jag hade inga band hemma att knyta ihop fodralet med, så jag sydde dem av ett gammalt skjorttyg.

 

Hjärtat av samma skjorttyg plus en liten spetsrest. Pärlorna kommer från ett halsband som gick sönder för länge sen. Jag har sparat dem med tanken att de kommer till användning en dag.

 

Idag är det grått och tö. Snön kanar ner från taket och då och då hör vi tunga dunsar när den släpper taget.

Ha en skön söndag!