torsdag 7 augusti 2014

Tillbaka i syrummet

Hoppas ni alla därute har haft en härlig sommar. Den pågår fortfarande, men, som jag läste hos Fasta maskor och lösa funderingar nyss, "bonden skvallrar om att sensommaren är här". Sonen och jag har övningskört en hel del de senaste veckorna och överallt kör vi förbi åkrar som dignar av gyllengul säd. Det är både vackert och lite, lite vemodigt... De olika årstiderna har ju alla sina stämningar.

 Jag har haft en underbar sommar, som jag skrivit lite om här i bloggen. Efter Turkiet åkte ena sonen och jag en sväng till Finland och hälsade på några av alla våra fina, härliga släktingar där. Jag har jättemånga kusiner. Vilken rikedom!!

Vi har hunnit vara hemma och bry oss om huset lite också. Och jag fick ett ryck och blev lite huslig och lagade mat och bakade bröd och frös in matlådor. Ända tills....

Ända tills SYLUSTEN dök upp. Och då, när den kommer, då blir jag fullständigt hänsynslös. Allt får vika. T.o.m. min egen hunger. Jag sa till min make att sylusten är ett utmärkt bantningspiller. Jag har inte tid att äta! Jag får ett sånt sug att sy så allt får förfalla. Tvätten får ligga kvar i tvättmaskinen tills det är dags att tvätta om den. Familjen får leva på de matlådor jag lyckligtvis lagade till förra veckan. Nåja, nu är de vana att laga mat själva, jag är ingen husmor, precis. Och jag bryr mig inte om att jag inte ätit lunch halvfyra på eftermiddagen... jag har bara inte haft tid.

Det är underbart. Detta saliga tillstånd varar bara några dagar. Sen händer det att jag vaknar upp, yr och rufsig, och tittar på plaggen jag åstadkommit. "Men vad är DET DÄR??? "

 Fast den här gången.... den här gången tror jag faktiskt det blir bra!! Jag tror att jag äntligen, efter att ha sytt och sytt och sytt i två års tid, har hittat ett TNT. Det som alla amerikanska bloggerskor kallar "tried and true - pattern". Ett mönster som funkar, som man kan använda flera gånger!

 
 
Det började med en plötslig lust att organisera i syrummet. Ja, och den lusten kom sig av att två hjälpsamma ynglingar avlägsnade en stor möbel som stått där. Plötsligt såg jag möjligheter med den frigjorda ytan. Tygerna veks ner i lådor som ska ställas upp på en hylla. (Som ska monteras ihop när sylusten svalnat lite. Hm.)
 På bilden hänger en toille på provdockan, en toille till en A-linjeklänning, ett mönster från Stoff och stil. Jag sydde aldrig klart den. Gjorde sen en A-linjeklänning som fortfarande hänger ofärdig därför att... nej, den historien orkar jag inte dra just nu.
 
 
 Sen började jag kika på mönstren i den här boken. Fantastiska, inspirerande kreationer. Jag har två böcker till av Yoshiko Tsukiori. Jag la dem på is före sommaren. Jag ryms inte i bokens måttabell, inte ens i storlek L. Och nånstans har jag läst att om man behöver förstora ett mönster allt för mycket förstör man den ursprungliga designen. Det känns inte så roligt att erkänna, men de flesta av mina mått är 10 - 15 cm över bokens L.
 Men fördelar man det hela vägen runt om blir det 2-3 cm ökning/söm, tänkte jag nu och kände att jag måste testa.
 
 
 
 Det var den här modellen, modell X i boken, som väckte min "sewing mojo".
Då och då dyker det upp bilder i bloggar eller på facebook, en stolt sömmerska som skriver "den här har jag svängt ihop på några timmar". Sånt har aldrig hänt mig. Jag blir alltid djupt imponerad och förstår inte hur man gör när man "bara svänger ihop nåt".
 Men nu... den här gången! Det här mönstret VAR faktiskt så enkelt. Jag förstorade mönstret till mina mått, klippte till tyget och sydde ihop en toille på bara några timmar! Och blev nöjd. Jag fuskade medvetet för jag knäcker min sylust med mina krav på precision och ett perfekt underarbete. Men egentligen fuskade jag inte mer än att jag zick-zackade sömmarna istället för att sy franska sömmar.  "Detta är en HOBBY, detta ska ge mig GLÄDJE", var mitt motto under processens gång. Och jag hade verkligen kul!
 


 
 
 Så här blev min toille. Jag blev nöjd med passformen. Jag tycker det är svårt med balansen mellan rörelsevidd och designvidd. Jag skulle nog kunna ta in några centimeter, men samtidigt ser klänningen inte för stor ut. Och den är riktigt skön att ha på sig!



 Jag har börjat klippa till den "riktiga" klänningen nu, i det här tyget:
 
 
 
Och till sist, en fråga till er:
 
Vad gör ni med alla dessa spillbitar? Man kan ju samla på sig hur mycket som helst. Jag spar de största, alltid med tanke på att de kan utgöra nån fin detalj i en väska, eller nåt annat. Hittills har jag inte använt dem. Har du? :)

Bärbar toille

 
 
 Jag kom på att jag skulle göra några ändringar i mönstret. Jag ville fortfarande ha mönster X i Yoshiko Tsukioris bok "Clothing for everyday wear", men ändra halslinningen och delar av livet. Så livet blev en korsning av mönster W och mönster X.
 
 Då var jag ju tvungen att sy ytterligare en toille.  Och se så bra det blev! Det som först var tänkt som en toille blev en bärbar klänning.
 
 
 
Nu i efterhand förstår jag inte hur jag kunde använda det här vackra tyget till en toille. Men det har legat bland mina tyger så länge - ett av många jag ärvt efter mamma - och jag har inte känt nån riktig lust till det. Det har andats för mycket batik och 70-tal. 
 Men det var nog bra att jag tänkte så. Då kunde jag sätta saxen i det utan alltför mycket respekt. Och tyckte plötsligt det var roligt med mönsterpassningen av de stora paisleyaktiga krumelurerna. Och plötsligt tyckte jag att tyget var vackert. "It grew upon me" som man säger på engelska.(Motsvarande uttryck på svenska?) Nu känns det som om klänningen kommer att bli en favorit.
 
 
 
 Detalj. Sköna fickor. Älskar den här modellen! Såg precis att det finns fler böcker med Yoshiko Tsukioris mönster utöver de tre jag redan har. Jag är svårt frestad.
 
 Ha en bra skaparhelg! :)





måndag 14 juli 2014

Istanbul

De sista dagarna i Turkiet åkte vi till Istanbul.
Vilken stad... Det går inte att skriva om alla intryck. Jo, det är klart att det gör. Men jag behöver fortfarande smälta alla upplevelser.
 
 
 
Monumentet Republik på Taksimtorget. Vårt hotell låg inom gångavstånd, alldeles intill den stora shoppinggatan Istiklal cadde.

 
Vid monumentet med maken och äldste sonen. Yngste sonen håller i kameran.

 
Men..vad är detta för en stenöken? Jag har sett bilder från Taksimtorget då det grönskade och blommade. Har regimen tagit sin hand från det efter oroligheterna förra året?


Vi tillbringade mycket tid i de klassiska turistkvarteren runt Blå moskén och Haga sofia. En panoramabild från Blå moskéns moskégård. Vi satt där i skuggan och hörde kallelsen till kl. 13-bönen. Ett så vackert böneutrop! Det ljöd mäktigt där vi satt.
 

 
När man kommer till Blå moskén som turist är man ett tacksamt byte för mattförsäljare, läste vi någonstans. Och mycket riktigt... När vi närmade oss ingången kom en artig, förekommande ung man som talade utmärkt engelska och frågade om han inte kunde få guida oss. Min make drog öronen åt sig, men jag hade lite kul och munhöggs med den unga försäljaren. Han fick gärna berätta allt han visste om moskén - och i sin nit att få sälja mattor var det inte lite han hade lärt sig. :) Men sälja några mattor, det fick han inte.

 
Ute på moskégården och till slut en panoramabild inifrån moskén.
 
 
Jaa...jag hinner knappt återhämta mig efter detta. Nu packar jag om väskan och åker iväg på roadtrip i Finland. :)


tisdag 24 juni 2014

Uppe med tuppen...

är jag inte. Vore jag det skulle jag suttit och ugglat hela natten. Ljudbilden härnere i Alanya är en helt annan än hemma. Tuppar, bönetorn, byggarbeten, gråtande barn... Tuppen måste vara inspirerad av böneutroparna. Han tar sitt galande till nya höjder med intressanta slutmelismer som får mig att på allvar undra om han blir påverkad av kallelserna från moskén.

Jag vet inte om det är semesterkänslan som påverkar, men det känns som om alla sinnen tilltalas mer här i värmen: Synen med alla färger, grönsaker och frukt som smakar så mycket mer, dofter (på gott och ont).

Marknadsdag. Du fyller din shoppingvagn med underbara frukter och grönsaker för inga pengar.


Gurkorna...jag kan äta dem som smågodis.

 

Vi har varit nere vid Kleopatrastranden, förstås. Det blir nog fler turer dit. Vi har börjat göra som turkarna: vi badar framemot kvällen när den mest intensiva värmen har lagt sig. Det är som skönast då, stranden bränner inte under fötterna när man kommer upp och man är inte genomsvettig i samma ögonblick man kommit fram till sin solstol.
 Jag njuuter...
Denna fantastiska växtlighet... Hibiskus och palm. 
En kväll åkte vi upp till borgen och tittade på solnedgången.

Borgen. Härifrån har man utsikt över hela Alanya.

Nästa blogginlägg tror jag ska handla om ägandets glädje och förbannelse... :) Detta plus en trasslande AC står på programmet idag.

Ha en bra onsdag, vare sig du har semester eller ej!

fredag 20 juni 2014

Funderingar vid poolen

Morgon i Alanya.
Jag har legat i poolen i säkert en timme. Ja, i poolen, inte vid. Resten av familjen sov. Det har varit en väldigt underlig natt och morgon och mitt huvud kokar av tankar. Det spretar åt alla håll.

Vickar med tårna och funderar på ditt och datt.

 Medan staden vaknade runt omkring mig formulerade jag ett blogginlägg i huvudet. Samtidigt funderade jag över syftet med bloggen. Samtidigt tänkte jag på vad som händer så snart en tanke materialiseras i ord.
 Samtidigt såg jag Crystal Park vakna till liv från min utkikspunkt i poolen. Det sköna varma vattnet. En loj simtur runt palmerna i öarna mitt i poolen.
 Nu väntar vi på Ali från BB-net. Han kommer och ansluter oss till internet. Innan han kommer får vi gå ner i social area om vi vill ha uppkoppling. Där finns det trådlös anslutning.

 Jag vaknade klockan fem i morse av en väldigt underlig och intensiv dröm. Jag drömde att en främmande kvinna hade satt sig vid ratten i min bil. Hon hade med sig två personer som var lite diffusa. Det kan ha varit hennes mamma och hennes son i de yngre tonåren. Hon hade satt sig bakom ratten med en självklarhet som inte berörde mig. Jag blev inte provocerad av att hon satte sig där. Hon hade satt sig där därför att någon måste köra bilen. Hon var i 35-40-årsåldern. Säker och självklar, långt hår, solglasögon.
 Jag visste att jag när som helst kunde ta över bilen. Enda gången vi kommunicerade, hon och jag, det var när hon av någon anledning hade stannat bilen. Det var flera par skor involverade också, jag minns inte hur. Jag minns bara mina tankar kring dessa skor.
 Då, när hon hade stannat, gav hon mig en blick. Jag tror inte vi pratade, men jag förstod att hennes blick innebar en fråga. Ville jag ta över? Nej, hon kunde lika gärna fortsätta, eftersom hon redan satt där,var mitt - ordlösa? - svar.
 Och så satte jag mig på den enda lediga platsen i bilen, i baksätet bredvid den unga pojken. Han tittade inte på mig. Ingen pratade med mig. Det var som om jag såg de andra passagerarna i bilen som i en film. Jag såg dem kommunicera sinsemellan. Samtidigt visste jag på  något märkligt sätt att jag kunde ta över ratten närhelst jag ville. Det var som sagt min egen bil.
 Den här drömmen var intressant att fundera över. Symboliken är väldigt tydlig. Någon annan kör min bil. Men denna "någon annan" är en del av mig. En ny och okänd del av mig. Det var därför jag inte blev provocerad. Mer förundrad. I vaket tillstånd kunde jag koppla detta till min inre process under våren.

 Jag kunde inte somna om efter den drömmen. Jag hörde att  min make var vaken. "Jag går ut och går en sväng", sa jag. "Då följer jag med dig", sa han och satte sig upp. "Men orkar du? Är du vaken?" "Ja, jag låter inte dig gå ut ensam", sa han. Jag undrade om han var seriös. En morgonpromenad i soliga Alanya? Ibland förvånar han mig, min käre make. Nej, han ville inte att jag skulle gå själv.
 Vi gick ner till havet. Det är 800 meter från Crystal park till stranden, har jag mätt upp i google maps. Det var en så skön promenad. Det var ännu alldeles lugnt ute. Inte många som var vakna. Vi gick genom kvarteren som jag blivit så förtjust i. Hyreshus som jag föreställer mig bebos av en turkisk övre medelklass. Hyreshus eller ägarlägenheter, jag vet förstås inte vilket. Hyreshus låter inte så charmigt, men vi pratar inte enformiga, grå fasader här. Vi pratar utsirade balkonger och låga murar, nästan dolda av bougainvillea och hibiskus.

 Det var ännu alldeles lugnt nere vid stranden. Ett par gubbar som gick och förberedde stränderna för dagens besökare. De spolade av de stenlagda gångarna som blivit sandiga av gårdagens turistfötter. Någon gick och lade ut dynor på solstolarna. Det här var de morgonpiggas stund. Ett par äldre män joggade längs strandpromenaden med en stil som påminde mig om hur jag känner mig när jag hasar mig iväg till toaletten en tidig morgon. Ett gäng kvinnor i långa slöjor och heltäckande klänningar hade joggingskor på fötterna och ömsom gick, ömsom småsprang. Det syntes tydligt att det här var deras morgonmotion. De skrattade och pratade och då och då fick någon ett ryck och sprang. Vi fantiserade om att de hade en fri stund i ottan, innan barn och man vaknade.

 En stackars lösdrivande hund försökte ta kontakt med personalen nere på stranden, men det hade han ingenting för. Vart han kom blev han bortsjasad. Till slut lomade han snopet iväg bort mot en läktare en bit bort. Publikplatser när något evenemang äger rum på stranden, antar jag. Hundarna brukar ligga där i skuggan under stolarna. Ibland har jag sett så många som upp till fem-sex stycken. De hemlösa hundarna är ett bekymmer här som i så många andra länder. Och tyvärr, hur synd man än tycker om dem är det bäst att undvika kontakt med dem.

 Vi stannade vid brödkuren borta i hörnan vid mosken. Det doftade färskt bröd. Jag pekade på mina favoriter, små kringelaktiga bröd. "Dört tane", sa jag med all den turkiska jag lyckas uppbåda. Fyra stycken. Tesekkürler.
 Precis när vi skulle gå tog försäljaren sin brödtång och räckte mig en brödbulle av en annan sort. En liten bonus, på köpet. "Nu har han mig på kroken", sa jag till min man när vi gick hem. "Nu kan jag ju inte gå och handla bröd nån annanstans." "Nej, just det", retades min man. "Då har han ju lyckats."
 Vi var hemma igen vid sjutiden. Maken gick och lade sig en stund igen. Själv gick jag ner till poolen.


Här var det lugnt och stilla... bara jag nere vid poolen.

 En av alla mina tankar som bubblade upp nere i poolen var mitt förhållande till det turkiska språket. När vi började resa till Alanya ville jag lära mig turkiska. Jag grep mig verket an med - tycker jag nu - naiv optimism. Jag har alltid tyckt om språk, så även om turkiska sägs vara ett svårt språk, tänkte jag, så kan det ju inte vara omöjligt. Och jag tycker ju det är roligt med språk, så det här ska säkert gå bra.
 Fyra år och två språkkurser och otaliga timmar av självstudier senare är min utsiktspunkt en annan. Jag har inte intensivstuderat på seriös nivå, men jag har ändå pluggat en hel del och försökt lära mig nån slags enkel vardagsturkiska. Jag har varit fascinerad - och jag har varit urless. Jag har svängt mellan att det är jag som är totalt obildbar och att det är turkiskan som är fullständigt hopplös och omöjlig att lära sig. Min slutsats måste vara att turkiskan är ett svårt språk. Basta.

 Jag stod i hissen på väg upp till lägenheten efter mitt långa morgonbad och försökte nyansera och formulera mitt motstånd mot att gå vidare och försöka lära mig lite mer. Jag har haft en lång period nu då jag lagt alla tankar på att ens försöka lära mig mer på hyllan. Varför ska jag lära mig turkiska när jag aldrig försökt lära mig finska? har jag tänkt. (Jag har hela släkten på mammas sida i Finland.) Men jag tycker det är en elementär artighet mot det folk i vars land jag tillbringar så pass mycket tid som jag gör att försöka lära mig deras språk. (Ha. Det är en elementär artighet mot min finska släkt att lära mig DERAS språk. Men där är det ju så att mina kusiner - de allra flesta - kan antingen engelska eller svenska.)

 Grammatiken är ju en sak, tänkte jag när jag såg skylten "Please, do not step on the lawn" samt dess turkiska översättning. (Fast tvärtom, så klart. Så arrogant västerländskt att formulera sig så. :) Det står ju på turkiska, med engelsk översättning.) Ett verb med en påbyggnad av prepositioner och böjning beroende på person och tempus. Så vackert och sinnrikt uttänkt. Fascinerande. Sånt har jag inget emot. Jag sitter gärna och pluggar grammatik. Min erfarenhet är att de flesta suckar och stönar vid tanken på grammatik, men jag har alltid tyckt om grammatik. Jag tycker det är kul, ungefär som matematiska problem. Likväl som jag gör en sudoku kan jag plugga turkisk grammatik.

 Men det är orden, kom jag på, där i hissen, filosofiskt blickande över Taurusbergen. Och, återigen, parentes (jag säger ju att mina tankar har hoppat den här morgonen), den där hissen har en fantastisk utsikt och fast vi bara ska upp till tvåan kan vi ibland åka hela vägen upp till nian och tillbaka bara för att njuta av utsikten.
Det är de där j-a orden som alla låter likadant och som man inte kan koppla till nånting välbekant. Alla verb som låter precis lika. Almak och vermek och gitmek och konusmak... HUR ska jag någonsin lära mig skilja på dem?
 Jag tillåter mig att ha en paus i mina turkiska studier nu. Jag får köra med mina turistfraser så länge. "Bir bardak su istiyorum, lütfen." "Kan jag få ett glas vatten, tack." Kanske tar jag upp det hela igen en dag. Kanske inte.

 En annan sak jag tänkte på där nere i poolen i morse var hela grejen med att köpa lägenhet utomlands. Det tänker jag förstås på rätt ofta. Det har så många sidor. Ibland har jag funderat på om jag ska försöka utveckla dessa tankar här i bloggen. Mina reflektioner kan kanske vara till nytta för någon annan som tänker sig att köpa sig ett hem i solen. Är det en investering eller är det inte en investering.

 Det kanske blir ämne för ett inlägg en annan dag. Nu sitter jag fortsatt på min balkong och väntar på Ali från BB-net och ägarna till restaurangen som ska ha midsommarfest ikväll. Vi har tagit med oss sill och kaviar och dylika svenska förnödenheter till dem. Det här är också turkiskt. Man bestämmer nånting lite flytande och sen letar man så småningom upp varandra.

Träffsäker kranförare...

 I huset på andra sidan gatan har ett intressant projekt pågått hela tiden medan jag skrivit. En lyftkran har lyft upp några tunga skivor - väggskivor, golvskivor? - på balkongen tio våningar upp. Nu hissar de upp nästa lass. Den här gången tunga säckar. Ser ut som cement. Med beundransvärd precision svänger den långa kranarmen in över rätt balkong. Byggarbetarna ropar till varandra. "Lite till. Lite närmare. Såja. Sänk." förstår jag att de hojtar, fast jag inte förstår ett ord av deras turkiska. :)
 Glad midsommar, du som hittar hit! Hoppas vädret blir ok hemma i Sverige!

torsdag 1 maj 2014

Jag syr, alltså är det sommar

 
Nu har stickorna lagts på is och symaskinen plockats fram.
 

Mönstret är V8876. Designad av Marcy Tilton. Jag har varit sugen på den här länge. Jag syr modell B, den ärmlösa. Hade tänkt ha den i helgen när maken och jag firar 10 år tillsammans. Och så... när vi vaknade i morse var det ett 15 cm tjockt lager snö på balkongräcket. Snö! Jaja, det kommer födelsedagar och skolavslutningar och en resa till Turkiet framöver. Så jag ska nog få chans att vädra den ändå.
 

Bakstycket. Jag gillar verkligen designen. Jag är nöjd med att jag lyckades fälla in blixtlåset i fram så snyggt och att jag fått till franska sömmar som inte är buckliga och som gör att insidan ser snygg ut. Jag funderar på hur jag ska få till det när jag syr på oket - det blir många lager tyg. 3 lager plus de franska sömmarna, hoppas det inte blir knöligt.
Tyget är ett bomullstyg som jag har efter mamma.
 
Två klänningar/tunikor. Mönstret är stoff och stils 22042. Fördelen med stoff och stils mönster är att de kommer färdigklippta. På den röda justerade jag axlarna. Förlängde bakstycket med 1 cm och kortade motsvarande därfram för att kompensera för mina något kutande axlar. Samt gjorde sedvanliga justeringar i halsringning och över höfterna. Det blåblommiga tyget köpte jag i Turkiet förra sommaren. Om jag inte minns helt fel kostade det 4 TL/m. Praktiskt taget gratis, m.a.o. Det blir ett nytt besök i den tygaffären i juni!
Det röda tyget kommer från tyg.se. Har beställt därifrån några gånger. De levererar sanslöst snabbt, men det är lite blandat hur tygkvaliteten är. Just det här tyget är jag nöjd med. Minns inte längre vad det är för material. Skulle gissa på nån konstfiber, men med lite linstruktur.
Ha en trevlig valborgshelg!
 
 


måndag 14 april 2014

Livet är som en jojo...

Så sjöng jag med en grupp barn... en torsdag för bara några veckor sen. En glad och mysig låt. Vi hade roligt. Vi skrattade så gott, kommer jag ihåg, för efter versen kommer ett litet mellanspel innan man klämmer i med refrängen. En liten tös var så engagerad och klämde i för kung och fosterland - och kom in i refrängen en takt för tidigt. Hon blev generad och började skratta och vi skrattade allihopa - och det var ett så gott skratt, för det var ingen som skrattade ÅT henne. Vi bara skrattade för vi alla visste hur tokigt det kan bli ibland.
 På eftermiddagen när jag kom hem från jobbet ringde de från mammas boende. Mamma hade haft andningsuppehåll. Jag åkte in och blev kvar där till söndag morgon. Mamma somnade in lugnt och stilla.

 För bara några veckor sen... och för en hel evighet sen.

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.” citat Alf Henriksson.





Jag har stickat. Det här är en underbar estnisk sjal tagen ur den här boken:
 



 
Blogger bråkar med mig idag. Varje bild tar en evighet att publicera. Nu förlorar jag snart tålamodet.
 
Sjalen är stickad i Drops alpacka silk. Ett ljuvligt garn att sticka i, även om det är luddigt. Att sticka baklänges var ingen höjdare, men det behövde jag inte göra så mycket, tack och lov.
 
Det gick åt nånstans mellan 125 och 150 gram. Garnet kommer i 25-g nystan och jag gjorde av med 5 hela plus en bit av det sjätte. 25 g = 140 meter och jag stickade med treor.
Jag ska ge bort sjalen till min kära svärmor. Den ska blötas och blockas nu, så återkommer jag med en bild på svärmor och sjalen.
 
 
En ny, precis likadan, är på gång. I ljusgrått denna gång. Den ska få flytta upp till Sollefteå, är tanken. Jag har en vän som har flyttat dit. Någon gång i vår åker jag och hälsar på henne. De underbara ljusstakarna är en present från makens dotter.
 
 

 
Här är en del av mitt ursprung. Min farmor och farfar. Visst är de vackra. Min son behövde lite bilder till ett tal han skulle hålla i sina nationella prov i svenska. Ämnet var "skilda världar" och han berättade om sin morfars uppväxt i nazi-tyskland. Jag letade fram lite gamla bilder. Det är en så fin bild. Min farmor och farfar ser så unga ut, ovetande om vad som skulle hända.
 
Det kom ett världskrig. Och efter det blev Tyskland delat. Sovjetunionen ockuperade det som sedan kom att bli Östtyskland. Mina farföräldrar bodde i Rostock och hamnade alltså i östzonen. En dag knackade sovjetisk militär på dörren och hämtar min farfar till förhör. Han kom aldrig tillbaka.
 
Jag minns min farmors ögon. Hon dog när jag var 9 år. Hon såg alltid så sorgsen ut.
 
Varken hon eller vi kommer någonsin att få veta hela sanningen. När jag grävde bland gamla brev och dokument åt min son så hittade jag ett brev från en myndighet i vilket farmors livssituation sammanfattas. Det var när hon  hade flytt till väst och sökte uppehåll med flyktingstatus. Av brevet framgick det att min farfar hade forslats till ett arbetsläger i Neubrandenburg. När jag googlade på lägrets beteckning fann jag att det var ett läger drivet av Sovjetisk secret service dit man förde politiska fångar.
 
Politiska fångar??
Jag mejlade till stadsarkivet i Neubrandenburg. De var jättesnabba. Jag fick svar efter 2-3 dagar. De hade anteckningar om när min farfar fördes till arbetslägret och när han dog. De skickade t.o.m. en bild på en gravsten. Det har satts upp en gravsten vid en massgrav vid arbetslägret och min farfars namn är ett av tusentals. 5000 fångar dog i det arbetslägret.
 
Som skäl för arresteringen anfördes att min farfar var "krigsfånge". Jag hade också frågat efter protokoll från förhöret som hölls när han greps. Av dem borde det ju framgå VARFÖR min farfar arresterades och bortfördes. Jag fick ett beklagande svar från den underbara dam vid stadsarkivet som tog sig tid att besvara mina frågor. Förhörsprotokollen från den tiden förvaras numera i Moskva och är inte tillgängliga för allmänheten.
 
Och allt detta uppenbaras för mig samtidigt som läget i Ukraina hårdnar och en obeveklig Putin vill återställa gamla gränser.
 
 
Här, näst längst upp i den högra spalten, står min farfars namn. Ett av tusentals. Adolf Anders.